lostyouth.blogg.se

Hej,

 när jag var yngre och kollade på alla sjukhus tv-serier så tänkte jag alltid hur obehagligt det var med alla sjukdomar, jag kommer ihåg hur Derek i Grey's Anatomy hade en patient med hjärntumör och då tänkte jag att det var nog en av mina största mardrömmar och jag uppskattade min verklighet som den var då. Nu så är min mardröm verklighet och min verklighet då blott ett minne och en dröm. Usch jag låter så nere men så farligt är det inte, jag uppskattar verkligen den underbara familj och vänner jag har men ibland saknar jag bara hur det var. Sen igår drömde jag en sak, jag var febrig och jag drömmer alltid så mycket när jag är sjuk...  Men ska inte vandra iväg på det, haha... Jag drömde att jag träffade mamma.Jag kommer inte ihåg mycket mer men det kändes inte kul att vakna upp från en dröm som aldrig kommer bli mer än just det, en dröm.

Hej,

idag har jag varit i skolan så en vanlig dag, sen på eftermiddagen pluggade. På kvällen var min pappa borta på en jobb grej så jag lagade mat till mig och min bror sen så kollade jag på en serie (The Carrie Diaries) såhär på kvällskvisten. Sen så även fast man alltid gör saker kommer alltid den där känslan, saknad. Jag gör något så kommer jag ihåg något och då saknar jag henne, mamma. Nästan alla kan nog känna igen sig i det där då saknaden svallar över en, för något påminner kanske om den där personen man saknar. Jag tycker den där känslan träffar mig ofta på kvällen eller morgonen, ibland när jag är på väg till skolan och helt plötsligt kommer jag ihåg de där dagarna när mamma var här, jag var liten och det var hon som tog mig till skolan... Då kommer känslan får mig att stanna upp, vilja vända om, springa hem, springa iväg från det som just då triggade det där minnet. Jag tycker det kan göra så ont är man tänker på att hon inte finns här längre, att jag aldrig kommer få krama henne igen, ni vet alla de där sakerna man tar för givet. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga det var bara det jag tänkte just nu... Tror alla ska komma ihåg att det är okej att sakna någon, och att det är viktigt att uppskatta de man har runt sig för allt blir inte som man tror, tro mig... 

Hej,

jag ska skriva om allt mellan jorden och himlen, om det nu är så man säger... Jag är 16 år och går på gymnasiumet här i Stockholm. Jag har två bröder men bor bara med min ena bror och min pappa. Min mamma gick bort för 3 månader sedan, jag tycker fortfarande att det känns så konstigt att säga men sen tror jag inte att det är någonting man riktigt någonsin kommer vänja sig vid... På den här bloggen kommer jag skriva om mina dagar och mina tankar. Det var så mycket jag tänkte säga nu.

 

Kramar,